Eftertankens kranka ble bla blä

(Jag ber i förväg om ursäkt för de i inlägget förekommande kraftuttrycken.)

* * *

”Det händer inte mig.” Jo, det har hänt mig. DET.

Inte idag och inte igår utan för flera år sen. Och om det hade hänt idag så hade jag aldrig haft tid att skriva på nån sketen blogg. Nä, då hade jag haft fullt upp med att gråta blod, förbanna alla djävulens tekniska påfund och hittat två miljoner skäl till att aldrig, aldrig, nånsin i helvetes jävlar ALDRIG med min kropp RÖRA vid en dator eller vidhängande lagringsmedia. För det var precis vad som hände.

Nu tycker ni säkert att jag överdriver. Jag kan f ö r s ä k r a er att det inte är så.

På en extern hårddisk hade jag runt 250000 ljudfiler. Er första tanke? ”Ha, en pirat! En fildelare! En lurk och en skurk – en riktig bov”. Inte konstigt, det finns ju så mycket märkligt folk därute.

Men: jag hade under 12-13 år samlat ihop, via köpta engelska och amerikanska magasin med mycket fina bilder (på musikinstrument), spelat in och editerat egna loopar och samplingar och därvidlag lagt ner ett kopiöst arbete på mappstruktur, sortering, filnamn och taggning. Under perioden jobbade jag mycket med programmet Acid Music, inköpt för reda pengar på numera nedlagda Keyboard City på Söder i Stockholm. Acidprogrammen är, som kanske är bekant för en del av er, ett kompositionsverktyg som inbjuder till impulsivitet, så jag fann det enkelt och stimulerande att snabbt kunna hitta vad jag för stunden var ute efter. Bland en kvarts miljon filer så gäller det att ha lite koll.

Allt var frid och fröjd. Ända tills – [skräckfilmsstråkar] – Blue Screen of Death slog ner som en bomb med infomation om att H: inte kunde läsas. Jag har förträngt de förhatliga raderna med text men jag har inte glömt bort känslan. Pulsen steg, paniken tittade in genom det lilla studiofönstret, det ryckte i ögonbrynen och ilskan vällde upp inombords. ”Men va’ i helvete – varför har jag inte skaffat den där extra disken? Hur kan jag – jag – som hållt på så länge med sådant här – ha struntat i risken för en diskkrasch? Är det förresten nån som tittar? Sch – säg för fan inte detta till nån!”.

Sa jag till mig själv, där jag satt på studiogolvet, i mitt armod.

Maxtor

The Old Bastard.

Vad som hände sen? Jag ringde en mycket kompetent kompis, körde frystricket (googla om det behövs), körde ett par extra Ave Maria, lämnade över disken och gick och sov ett par dar. Sen fick jag ett samtal om att 80% gick att rädda, jag fick disken återlämnad och hoppet delvis tillbaka. Jag  skaffade nya diskar och har sen dess en något förändrad syn på det där med sannolikhetslära.

Det hände mig.

* * *

(Anmärkning: idag kör jag en Netgear ReadyNAS på 2x2TB med en påhängd 2TB USB-disk.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s